Min blogg i dag handlar om Harald och Lina på äldreboendet ur en kommande novellsamling:


Väntrummet

-Vem är det? ropar han.  Rösterna tystnar utanför den halvöppna dörren. Han hasar sig upp och fäller benen över kanten.  Rullatorn står förstås inte vid sängen fast han sagt åt henne.  Det kyler vått mellan benen när han kommer på fötter och tar stöd mot  byrån. Han baxar sig bort till rullatorn, skjuter upp dörren och stapplar ut.

En kvinna står bredvid henne och han tycker först att det är Marja.  Det är förstås omöjligt för hon har varit död nu, han minns inte, fem år eller så. Marja är det inte men kvinnan liknar henne där hon står vid  fönstret där solen skiner in.

-Nej men pappa! säger hans dotter på det där sättet hon lagt sig till med. Han hör att ilskan ligger på lur.  Han tänker att hon är bra ful bredvid  kvinnan, som liknar Marja. Hon säger, att det här är Erika.  Han släpper ena handtaget, väger över för att inte dråsa i golvet och tar hennes hand. Hans dotter säger, att de skall åka på en utflykt.

-Det blir väl trevligt pappa!

Hon smilar för att dölja att hon ljuger och han svarar inte utan vänder och tar sig bort till dörren.

Han  vill inte att den där  Erika skall se det, som hans dotter rasande skall ta itu med om en stund. Men hon följer efter och hans dotter sneglar inte ens åt sängen utan går fram till byrån.

-En utflykt! Inte honom emot om de vill kalla det så och han tar på sig underkläderna och finkostymen hon plockar fram.

De åker i Erikas bil. Han tråcklar in benen  och hans dotter kommer släpande med den stora resväskan. Den har stått på vinden sedan han och Marja var i Italien för många år sedan. För att jäklas är han på vippen att  fråga henne vad hon skall med den till men låter det vara.  Erika böjer sig ner över honom för att fästa bältet. Förnimmelsen av hennes värme finns kvar i honom när de åker upp för backen och vidare ut ur staden.

De stannar utanför ett gult hus och hans dotter ärr korkad nog att kånka väskan upp för trappan fast det finns ramp.  Han tar sig upp med Erika bakom sig. Han tänker på, att  hon till skillnad från hans dotter vet hur det skall gå till.  Innanför dörren finns en korridor förbi ett rum med  folk i soffor och i rullstolar. De  tittar på en TV som utan ljud flimrar i hörnet. En  kvinna som är nästan lika fet som hans dotter dukar bordet framför  dörren ut mot en  altan. Han skymtar ett trädäck där ute. Det är just ett sådant som han byggde för många år sedan vid sommarstugan.  

Det står namn på dörrarna i korridoren och på en del finns målade  girlander. Erika  låter honom gå före in ett rum med en  säng och en fåtölj med ett bord och han suckar.  Hans dotter har länge  pratat om en flytt  och han har sagt nej. Det tänker han göra nu också men Erika ler och säger, att hon är så glad över att han velat komma hit.

-Du skall veta Harald, att du är hjärtligt välkommen! säger hon och han kommer sig inte förr  Hon lotsar honom bort mot fönstret och han känner hennes doft och som en smekning av hennes arm när hon hjälper  honom ner i fåtöljen. Hans dotter står kvar i dörren med väskan. Hon ser ängslig ut, rädd som när hon var liten och gjort något sattyg och han tänker, att han skall säga något men bryr sig inte om det.  Björkarna  utanför fönstret skiftar i lila nu i mars och där finns andra träd  och en gräsmatta med buskar och krukor, som väl så småningom skall fyllas med blommor.

-Jag kommer med dina saker,  säger hans dotter och  han svarar inte.  Han ser i ögonvrån att hon sneglar på Erika.  Hon  lyfter handen  som till en vinkning innan hon stänger dörren och  de hör hennes steg i korridoren utanför.

Den feta kvinnan  håller upp flaskan och skakar på huvudet. Hon och Erika har börjat packa upp hans resväska.

Den här tar jag hand om och ställer i kylskåpet så får Harald säga till när han vill ha!

-Jag brukar ju ta ett glas ...börjar han och Erika fyller på med ett ”nej men Majvor!” . Hon fortsätter med att  påpeka, att det är hans whisky och han kan väl ta sig ett glas när han vill. Majvor biter av, viftar med flaskan  och säger, att du vet att vi har våra regler och Erika tystnar och blir röd.

Hon syns inte till under de följande dagarna och han  får mat på en bricka. Den är god och minner om gamla tider med bullbak och långkok. Hans  dotter har just inte haft tålamod med sådant.  Hon har hållit vad hon lovat och nu står byrån på plats med fotografierna ovanpå.   Den blå ryan som Marja knöt lyser upp och på väggen  hänger hennes broderi med tänkespråket. Det är ändå inte hemma och han tänker varje dag på, att han förstås kan ångra sig. Han får en flaska, som han kan ha tillgänglig på hyllan i sängbordet. Det är bekvämt och  sängen är torr när han vaknar.

På femte dagen tittar Erika in och han blir varm inombords. När hon säger, att nu får du allt masa dig ut i matsalen Harald! så gör han det.

Majvor står vid matvagnen och slevar upp ur  stora plåtlådor och det luktar gott.  Det är fläsk med löksås och det var länge sedan.  Mitt emot honom vid bordet sitter ett litet fruntimmer i ljusgrön kofta över en skär blus.  På skulten har hon en knallblå hatt med gula fjädrar, som vippar när hon pratar och skrattar.     

 Det är inte alla färgerna han ser utan  hennes händer. De är släta och utan knotor som hans egna och med naglar som blänker ljusrosa.  Han är så upptagen med att titta på de där händerna att han  inte märker när hon skrattande böjer sig fram emot honom.

-Så du har också hamnat i väntrummet! säger hon  och han förstår inte och lyfter blicken.

Hon skratt-plirar blått mot honom och han tar in hennes blick och groparna i kinderna  och det lilla ansiktet som omramas av slätt hår. I ljuset från lysrören skimrar det som  silver.

-Just det! säger hon och nickar så att fjädrarna fladdrar och hatten hamnar på sned

-Det är precis det vi gör här. Väntar alltså, viskar hon med en blick mot Majvor, som slevar upp och just ger någon besked att två potatisar räcker.

-Egon brukar ju aldrig äta fler! säger hon strängt.   

Den färgglada lilla figuren som heter Lina gör en grimas och skrattar och han kan inte låta bli att skratta tillbaka.

 Senare kommer hon att säga, att jag tyckte allt du var en surgubbe Harald men tänk så fel man kan ha!

-En fest! viskar Lina och han makar sig närmare henne i soffan. De har alla placerats  framför teven . De är sjutton på avdelning Liljekonvaljen och de kallas brukare.  Nu sover de flesta i rullstolar och fåtöljer eller dåsar och  stirrar på ingenting och drömmer och minns.

-En fest med räkor, pillede rejer! viskar hon lite högre nu för Majvor i hörnet tycks vara upptagen med de kungliga intrigerna i Svensk Damtidning. 

 -Med vin! mimar hon och de blå ögonen fylls av tårar för hon har inga glas. Hon är ledsen över det men hon minns att hon hade glas. Eller hade hon kanske inte det? De var så fina och graverade. Tårarna fortsätter att rinna och han vill ta hennes hand men vågar inte fast det är det han vill. Han har längtat och hoppats sedan första gången han såg henne. Om nätterna tycker han sig se henne stå där vid sängen för att alldeles strax krypa ner. Han är noga med flaskan nu för tiden för att inte spilla utifall att.

-Jag får be Pontus! säger hon efter en stund och är glad igen. Några  dagar senare kommer hennes son. Han har håret i hästsvans fast han snart fyller sjuttio och glasen är graverade och skira som luft.

-Gud vad snygga! säger Anneli som kommer in från altanen.  Eftersom Majvor är ledig har hon vågat unna sig en cigg

Äntligen har han henne nära. Hon sitter i hans knä och de har ätit och druckit det vita  vinet Pontus köpt. På bordet  har hon dukat med en blåblommig duk och där står tulpanerna Erika skaffade åt honom. Han sluter henne  tätt intill sig och det  bultar nästan som när han var ung.  Han vill låsa dörren men det finns inga nycklar till rummen på Liljekonvaljen. När som helst kan någon kliva in efter bara en antydan till knackning. De lyssnar men det är tyst i korridoren.

Hon lägger armarna om hans hals och säger, att det finns större rum och tänk om vi kunde? De talar länge om det och om hur det skall bli.

-Jesus är min vän den bäste…sjunger de och  flicksnärtan med fläta på ryggen dunkar på gitarren. Hon gör sitt bästa för att öka på  effekten av de skrovliga och pipiga rösterna från de sex brukarna som sitter uppradade.  Hon är präst och heter Liselotte och hon talar om tacksamhet .

-Tack käre Jesus! ekar Majvor.

Lina grimaserar och han böjer huvudet för att dölja flinet..

De brukar inte gå på andakterna men den här gången har de ett ärende.

-Vad tycker barnen? undrar Liselotte och han säger, att det inte är deras sak. Hon kontrar med, att det ändå är bäst att förankra men lovar återkomma. Alldeles omöjligt är det inte. Som de alldeles riktigt påpekat är det deras beslut och ingen annans.

Hans dotter kommer sjavande och är så upprörd att kinderna dallrar.

-Absolut inte! Vad tänker du på? Vid er ålder? fräser hon så saliven sprutar och låtsas inte höra hans invändning, att det är han som bestämmer. Hon fortsätter och radar upp alla argument emot och han slutar att  svara för det är ingen idé.  En vecka senare är hon tillbaka med en kvinna, som stirrar på honom och fyller i ett formulär med hans motvilliga svar på de frågor hon ställer. Hans dotter sitter i ett hörn och ser belåten ut. Han vet vad det är fråga om.  Huset är ändå värt några miljoner och snål har hon alltid varit. Majvor kommer in med kaffe. Hon blir stående i dörren tills kvinnan ger henne en blick och hon klampar ut.

Det går bättre med Pontus. Han dunkar honom i ryggen med ett ”tjänare farsan!” och han flinar och halar upp en Ballantine ur bakfickan. Pontus kollar med kommunen om ett större rum och får svaret, att det är reserverat för äkta makar.  Just nu  finns det inget ledigt så det blir att återkomma.

-Det fixar sig morsan! säger han och de skålar och planerar och tror, att mot alla odds kommer det att göra just det.

Hon  krafsar på dörren och han ser hennes siluett avteckna sig mot ljuset som sipprar in från korridoren.  I ett blink är hon framme och kryper ner. Han makar sig åt sidan och den satans flaskan faller i golvet med en smäll. De andas ut när klapprandet i korridoren försvinner bort  mot expeditionen. Hon skrattar lågt och kryper närmare och han tar varsamt av henne hatten och sluter båda armarna om henne.  Han vill aldrig någonsin släppa. De talar lågt och de slumrar ibland och det är de två. Det viskar de till varandra och de säger också, att nu får det snart vara slut på det här väntandet.

Det händer ibland att dörren rycks upp och någon står där och de är avslöjade. Om det är Majvor är det marsch i säng.

-Nu får allt Lina gå hem till sitt! fräser hon och Lina slinker iväg som en rädd kanin. Han är rasande men hon  är inte öppen för diskussion.

-Det passar sig inte! är hennes ständiga svar.

 Det hjälper inte det minsta att han klagar, att  Erika och Anneli försöker påverka och att Pontus skriver till kommunen igen. Till sist bestämmer de sig.

 Personalen  har parkerat bilarna bredvid gläntan där trädens rötter hindrar branten från att rasa.  Det är en perfekt plats för en utflykt med grönt gräs och behaglig skugga och det bästa av allt är läget.

-Vilken underbar utsikt! säger de till varandra när de börjar lasta ur rullatorer och rullstolar och filtar och Brasse-stolar.

När Lina tar tag i handtaget till hans rullstol tittar de upp från allt det de håller på med och ser efter dem med överseende men också med ömhet.

-De där två! säger blickarna innan de fortsätter med sina bestyr.

Han vänder på huvudet och ser på henne och hon tar ett fastare tag om handtagen och börjar gå. Efter en stund får hon upp farten och parerar guppen i den ojämna marken med starka händer. Alldeles innan de når fram vänder  han sig om  och skrattar  och hon ropar hans namn.

I träden ovanför gläntan sitter fåglar som smågnabbas och gömmer huvudet under vingen i middagshettan. De spritter upp för tjuten och skriken och vrålen nedanför och lyfter i en flaxande flock. Den följer den svarta fågeln  ut över stupet där den vilar i vinden en millisekund innan den försvinner. En ensam gul fjäder singlar sakta ner efter den.